Sifu Henrik

Hong Kong Platsen jag beskriver i texten är ca 3 cm från vänster. Klicka på bilden för större version.


Detta hände mig nere i Hong Kong någon gång på nittiotalet.


Hong Kong

Jag gillar att gå. I synnerhet om det är på nya platser som jag inte känner till. Andra tar en turistrunda och åker direkt till alla de standadiserade platserna. Det gör aldrig jag. Jag går ut från hotellet, tar fram min nyinförskaffade karta och så börjar jag gå. Kanske missar jag de där mäktiga turistplatserna men det gör absolut ingenting. Vad jag har upplevt på mina vandringar är så mycket märkligare och så mycket mer jordnära. Detta har satt spår i mitt liv. Hur jag tänker och varför jag gör som jag gör. Hela tanken med mina vandringar är att gå vilse och sedan inte hitta tillbaks.

Denna tidiga morgon hade jag börjat min dagliga tur. Jag hade tagit mig över med Star Ferries till Hong Kong Island från Kowloon. Detta var innan jag hade förstått att Hong Kong hade en tunnelbana. Klockan var runt fem på morgonen och den typiska dimman som alltid finns i Hong Kong var tät. Jag tog vänster och började gå längst med hamnen. Mitt mål denna dag var en park som jag sett på kartan. Varför en park? Det är i parkerna, tidigt på mornarna, som allting händer. I alla fall om man vill lära sig riktig kung fu.

När jag hade kommit bort från Star Ferries och den värsta strömmen av folk började jag åter få uppmärksamhet över staden. Nere på en avsats precis vid vattnet skymtade jag någon bakom en rad buskar. Jag stannade och höll mig bakom buskarna. Där nere stod en äldre dam och tränade Tai Chi. Hon kan ha varit runt 65 år. Det jag kommer ihåg tydligast från denna gång var att hon gick ner på ett ben och stötte rumpan i marken samtidigt som hon hade det andra benet rakt ut. Detta gjorde hon om och om igen. När hon var klar med denna sekvens fortsatte hon med andra rörelser. Det var då hon råkade få syn på mig. Jag låtsades som ingenting och gick vidare.

Denna morgon hittade jag till den tilltänkta parken. Här satt jag nästan hela morgonen och dagen och så på när det tränades för fullt. Här hände också märkliga saker men det är en annan historia. Min tanke var i alla fall att få kontakt med någon mästare i parken som kunde engelska.

Nästa morgon tog jag samma morgonpromenad som dagen innan. Om jag bara går till parken varje dag så kommer jag till sist att hitta någon som jag kan prata med och börja träna. När jag gick förbi buskarna och avsatsen var damen där och tränade. Jag kunde inte låta bli att stanna även denna dag. Nu såg hon mig direkt och eftersom jag inte riktigt var beredd på detta så log jag mot henne och gjorde tummen upp. Hon fortsatte med den svärsform som hon höll på med. Jag fortsatte till parken.

Dagen därpå när jag gick förbi var hon givetvis där. Nu hade jag tagit modet till mig och jag gick bort till henne och hälsade.

- Ni hao!

Detta var vad jag kunde på kinesiska , samt Xie Xie (tack). Problemet vid den här tiden var att det inte var många kineser som kunde mandarin i Hong Kong. Det jag hade lärt mig var helt enkelt fel kinesiska.

Jag frågade på engelska om jag kunde lära mig det hon gjorde. Hon nickade på huvudet och sa något på Kantonesiska. På något märkligt sätt så blev det ändå så att jag stod där med första övningen i Tai Chi (raising hands). Hon fortsatte med sina rutiner och jag stod där och lyfte och sänkte armarna i något som kändes som flera timmar. Det var bara en halvtimme. Hon avslutade sin träning och jag nickade och bugade och log. Hon begav sig där ifrån och jag fortsatte till parken.

Nästa dag när jag kom dit var hon inte där. Inte heller dagen efter. Jag trodde att jag skrämt iväg henne.

Lund

För några år sedan var jag på väg till Universitetet. Jag parkerade alltid bilen vid träningslokalen och sedan gick jag bort till Teologicum. Här stötte jag en morgon på en av mina elever Axel. Han var på väg till gymmet. Vid pratade om det ena och det andra och kom in på Hong Kong. Han berättade då att hans syster var i Hong Kong och att hon tränade Tai Chi. Hans syster tränade för en av arvtagarna till Yang-stilen. Detta var en ur Yang familjen. En äldre dam som undervisade och som själv varje morgon stod nere vid Star Ferry och tränade.

Malmö

Ödet gjorde att jag för fyra år sedan kom i kontakt med Brian Jones och började träna gamla Yang stilen. Denna hade kommit till honom via Malaysia från Hong Kong. Idag står jag därför och tränar något som startade för många många år sedan nere i Hong Kong. Av någon anledning avbröts undervisningen nere i Hong Kong. Ödet hittad en annan väg och överföringen kunde fortsätta så som var meningen. Det är därför en speciell känsla när jag varje gång börjar med Tai Chi Chuan formen. Jag befinner mig oftast nere i Hong Kong, på avsatsen vid Star ferry, med utkik över Kowloon. Diset ligger tätt och man hör båtarna tuta. Överföringen var inte via ord eller skrift. Den var direkt via sinnena. Till en som hade viljan att lära från en som hade viljan att lära ut.

Som master Brian säger.

Tai Chi är inte något som är ens eget eller som man kan äga. Det är bara något man får låna och som man måste ge vidare.

Det är kanske dags att bege sig ut på vandring igen?

Tai Chi Chuan

Trackback-URL för detta inlägg: