Sifu Henrik

Bloggprat från Annamaria

När jag var yngre brukade jag träna mycket dans. Då var det helt naturligt för mig att träna så många olika stilar som möjligt. Valsen blir faktiskt bättre av att man lägger några timmar på tango, i alla fall om man har svårt att hitta nyanser i uttrycket och jäklar vad jag var glad att jag dansat klassisk balett när jag gav mig på salsan och behövde kvicka fötter.

Sin kordination, balans och styrka tar man ju med sig från stil till stil, det tränar man alltid och det behöver man alltid bli bättre på. Jag funderade aldrig särskilt mycket på att jag höll på med olika stilar, dans var bara dans för mig,

Sen började jag träna kampsport. Plötsligt fick man höra så mycket om hur otroligt dumma alla andra var. Så som man slår i karate är så dumt, det går för långsamt och vem som hellst kan putta omkull en takwandoutövare. I början försökte jag verkligen hålla mig till en still, köpa ett helt koncept liksom, men det blev för enformigt i längden. Istället hoppade jag runt mellan olika tränare och klubbar, men det är heller inte så roligt efter ett tag.

Därför är det så himla kul på vår klubb. Vi tränar en massa olika stilar och provar på en massa saker i seminarieform på helgerna. När det känns som om jag fastnat och står stilla i tai chin så går det kanske extra bra i wing tsunen och sen upptäcker jag något i xin yin som jag kan ta med mig tillbaka till tai chin och så lossnar det där också. Precis så var det när jag dansade. Olika stilar korsbefruktar varandra och håller nyfikenheten och entasuiasmen levande. Dessutom kan man träna fler timmar i veckan.

Text: Annamaria Olsson

www.wing-tsun.se

Trackback-URL för detta inlägg: