Sifu Henrik

Kanelsnäckans dag igår.

Var igår nere och besökte brottarklubben igen. Det var dags att betala hyran för vår escape-helg. Tänkte mig att det skulle vara lugnt där som vanligt men så var det icke. När jag kom in i lokalen var där proppfullt med människor. Det gick snart upp för mig, när killen vid entre´n ville ha 50 kronor i inträde, att det var dags för tävling. Eftersom vi inte har detta i någon av de stilar jag numera tränar fanns inte detta i min sinnesvärld.

Här kommer man in på ett intressant ämne. Oftast diskuteras det bara om vilket system som är bäst för kamp. Är det brazilian jiujitsu, muay thai, wing tsun eller liknande. Hur ska man träna för att bli en ultmate fighter? Inget är så tröttande som att höra om detta.

Det jag la märke till var att där fanns två kategorier av människor inne i brottningslokalen. Tränande och publik. Givetvis var där även domare, tränare, läkare osv. men det är inte några stora grupper. Här hade vi en markant indelning även i ålder. Man kan i stort sett säga att de som var under tjugo tävlade och tränade. De som var över tjugo var publik, ""mindre vältränade", samt satt och åt kanelsnäckor.

Jag begav mig sedan från brottarklubben upp till kung fu klubben och höll kvällens Tai Chi Chuan pass. Här var de flesta över tjugo och alla tränade. Det är egentligen inte så intressant att gämföra ungdomarna från brottarklubben som faktiskt tränade med de som tränade Tai Chi på kung fu klubben. Däremot är det intressant att gämföra de över tjugo som ägnar sig åt brottning och de som tränar Tai Chi. Här får vi plötsligt fram något som man ofta inte tänker på när man diskuterar olika former av kampkonst.

Vissa former av kampkonst kan man ägna sig åt hela livet och andra kampkonster är bara förunnat den yngre generationen. Vem som är den mest ultimata fightern när man är 20 är inte detsamma som vem som är den mest ultimata fightern när man är 65. Vissa system är skapade för att hålla sig i trim hela livet andra är till för att under en kort tid av sitt liv vara extremt i fysisk trim.

Gämför man nu dessa två former av träning märker man här helt skilda mentaliteter. Inom brottning handlar det om att tävla mot andra utövare. Inom Tai Chi handlar det om att tävla med sig själv. Man kan visserligen säga att man även inom brottning tävlar med sig själv men fokuset är ändå tävling. Den dag man inte längre kan hävda sig på mattan så slutar man helt enkelt att tävla. Tyvärr verkar det som om detta faktiskt är detsamma som att sluta träna. Tävling och träning hör liksom ihop.

Inom kung fu blir det lite svårare att sluta. Här är motståndaren en själv. Fokusen ligger inte på att besegra motståndare och vinna. Kampen ligger i att hela tiden fortsätta träna. För när det gäller kamp så är den inte slut bara för att man fyllt tjugo. Sannolikheten att man råkar ut för något även efter tjugo är är precis lika stor. Fastän man fyllt tjugo så behöver man hålla kroppen i trim. Den ultimata kampsporten blir i mina ögon därför den som lyckas hålla kvar utövare under lång tid, kanske rent av en hel livstid. En kampsport som man kan fortsätta att utveckla även då man blivit gammal. Som går att börja träna och bli bra i även om man blivit lite äldre. Som bygger upp kroppen och inte bryter ner den. Jag tycker många av de kinesiska arterna har lyckats med detta väldigt bra. Sedan tycker jag att brottning och golvkamp också är väldigt roligt men tyvärr så är jag numera inte tjugo år längre.


www.kung-fu.se

Trackback-URL för detta inlägg: