Graderingar
I helgen är det gradering i Wing Tsun på Malmö Wing Tsun Skola. Det innebär att utövare inom Wing Tsun Scandinavia kommer att vallfärdas hit från olika delar av Sverige. Oftast är det så att de som kommer längst bort ifrån kommer först och sist intrillandes är mina egna elever här ifrån Malmö.
Nu för tiden är det här med gradering, för min egen del, att fylla i en massa diplom. Papper med underskrifter är mycket viktigt i dagens papperslösa datorsamhälle. Alltid när det är dags för gradering går min buddhistiska hjärna igång och jag börjar fundera på det här med graderingar. Varför är det igentligen så viktigt med de här graderingarna?
Ett altenativ till svar är att det är en motivation att träna vidare. Det är ett synligt bevis på att man bemästrat något som är svårt. Man har på något sätt klättrat upp ett hack i svårighetsgrad. Det är ju bra!
Eller är det egentligen det?
Graderingar, diplom och bälten är ju bara en yta. En yta som förblindar att sträva efter fel saker inom kamparten. Det som är ännu mer förblindande än graderingar är tävlingar. Här förleds man helt bort från de traditionella värderingarna som man historiskt sätt strävade efter att uppnå. Graderingen är på ett sätt ett bra redska för att hjälpa nya elever till strävan och insikt i en kamptradition. Med tiden hittar de flesta som tränar vidare vad det är det handlar om. Det handlar om att träna sig själv.
Det handlar således inte om prestige. Det handlar således inte heller om att vinna över andra. Detta bara bromsar förståelsen av vad kampkonst handlar om. Kanske är det ändå så att de flesta människor behöver lite synlig prestige och yta för att orka träna vidare. Vi lever ändå i ett modernt status och prestige-jakts samhälle. Även om en av de saker som inte är bra för oss är just all denna yta och prestige.
Undrars om man kan ha graderingar och tävlingar inom meditation?
Nu för tiden är det här med gradering, för min egen del, att fylla i en massa diplom. Papper med underskrifter är mycket viktigt i dagens papperslösa datorsamhälle. Alltid när det är dags för gradering går min buddhistiska hjärna igång och jag börjar fundera på det här med graderingar. Varför är det igentligen så viktigt med de här graderingarna?
Ett altenativ till svar är att det är en motivation att träna vidare. Det är ett synligt bevis på att man bemästrat något som är svårt. Man har på något sätt klättrat upp ett hack i svårighetsgrad. Det är ju bra!
Eller är det egentligen det?
Graderingar, diplom och bälten är ju bara en yta. En yta som förblindar att sträva efter fel saker inom kamparten. Det som är ännu mer förblindande än graderingar är tävlingar. Här förleds man helt bort från de traditionella värderingarna som man historiskt sätt strävade efter att uppnå. Graderingen är på ett sätt ett bra redska för att hjälpa nya elever till strävan och insikt i en kamptradition. Med tiden hittar de flesta som tränar vidare vad det är det handlar om. Det handlar om att träna sig själv.
Det handlar således inte om prestige. Det handlar således inte heller om att vinna över andra. Detta bara bromsar förståelsen av vad kampkonst handlar om. Kanske är det ändå så att de flesta människor behöver lite synlig prestige och yta för att orka träna vidare. Vi lever ändå i ett modernt status och prestige-jakts samhälle. Även om en av de saker som inte är bra för oss är just all denna yta och prestige.
Undrars om man kan ha graderingar och tävlingar inom meditation?
Kommentarer
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg: