Det gäller att ha bråttom annars.....
På väg till kwoonen råkade jag idag ut för ett riktigt störtregn. Jag ställde mig i lugn och ro under ett stort träd, det har mänskligheten gjort i alla tider. Vad jag märkte är att detta håller på att förändras. Nu för tiden springer man med armarna upp och ger ifrån sig små ljudliga skrik. Jag vet inte om det är så här överallt men detta var scenariet som utspelade sig framför mig. Två minuter senare så hade det sluta regna och jag fortsatte min vandring. Jag själv var helt torr men de andra var plask blöta.
När en människa i vanliga fall skriker och vifftar med armarna brukar det handla om något farligt och panikartat. Är det så att den moderna människan blivit rädd för helt vanligt vatten? De såg rena ut i övrigt så jag förmodar att de tvättar sig flera gånger om dagen. Så de som är mest rädda för att bli blöta är de som är mest måna om att vara rena och fina. Det måste då innebära att man som modern människa bara ska vara blöt på vissa utvalda ställen och tidpunkter. Så inrutat och tråkigt människans värld har blivit.
Tanken att faktiskt ställa sig under ett träd och vänta finns inte idag. Det ska gå undan och man måste hela tiden vara på väg någonstans. Själv är man som sagt på väg till kwoonen och ska träna på "Look Ding Boon Kuen ", wing tsun stilens långstav. På kung fu camp fick vi lära oss denna mytomspunna form. Det tog nästan tjugo år innan man äntligen fick se och lära sig denna. Det gäller att inte ha bråttom, då missar man alla livets godbitar.
När en människa i vanliga fall skriker och vifftar med armarna brukar det handla om något farligt och panikartat. Är det så att den moderna människan blivit rädd för helt vanligt vatten? De såg rena ut i övrigt så jag förmodar att de tvättar sig flera gånger om dagen. Så de som är mest rädda för att bli blöta är de som är mest måna om att vara rena och fina. Det måste då innebära att man som modern människa bara ska vara blöt på vissa utvalda ställen och tidpunkter. Så inrutat och tråkigt människans värld har blivit.
Tanken att faktiskt ställa sig under ett träd och vänta finns inte idag. Det ska gå undan och man måste hela tiden vara på väg någonstans. Själv är man som sagt på väg till kwoonen och ska träna på "Look Ding Boon Kuen ", wing tsun stilens långstav. På kung fu camp fick vi lära oss denna mytomspunna form. Det tog nästan tjugo år innan man äntligen fick se och lära sig denna. Det gäller att inte ha bråttom, då missar man alla livets godbitar.
Kommentarer
Postat av: Olivia
Min kära mor har hittat hit hon med, jag fick mail av henne i dag från Japan där hon skrev:
"Hälsa alla och om du pratar med Henrik kan du framföra min uppskattning av hans berättelse på blog om regnet! "
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg: