Buddhistisk träning
Igår besökte jag och Jonas malmös chanbuddhistiska center. Det är alltid rogivande att komma dit och hör på när Ming Bao berättar. Jag har i många år varit ansluten till verksamheten men är väldigt dålig på att dyka upp på meditations-sessionerna. Därför har jag hemma ett litet tempel där jag kan meditera och träna. Det här med meditation för min egen del går i vågor. Eller lite enklare förklarat. Flickvän = lite mediterande. Inte flickvän = mycket mediterande. Så här har det hoppat fram och tillbaks under en herran massa år. Nu är man utan flickvän igen och då är mediterandet igång.
Buddhismen är starkt knuten till Kung Fu. Det finns tre stora filosofier i Kina och Buddhismen är en av dessa, de andra två är taoism och konfucianism. Alla dessa tre har på ett eller annat sätt präglat tankarna hos de kineser som skapat de olika kung fu systemen. Kanske är det Buddhismen som i det här fallet är det allra intressantaste.
Redan långt innan Buddhismen kom till Kina runt år noll ägnade sig de indiska munkarna åt rörelsemönster som hade sina rötter i Hinduismens vajramukti. Vajramukti var olika kampträningsmönster som de högsta inom krigarkasten tränades i. En del av dessa rörelsemönster kallandes Natas var vapenlösa. Dessa tränades också av Buddhistiska munkar. Dessa träningsformer kom så småningom till Kina och de Buddhistiska templena där. Det var således inte Bodhidharma som införde denna träning till Kina och Shaolintemplet.
Varför höll då fredliga munkar på med kampträning?
Man kan läsa på många ställen att det var för att skydda sig mot farliga djur och banditer. Detta är säkerligen bra men det är inte anledningen. Träningen var att få qi att flöda i kroppen och att stärka denna så att man skulle kunna meditera under långa tider utan att ta skada. Träningen gick därför först ut på att stärka ryggen samt leda upp musklerna så att man kunde utföra en korrekt hållning under meditationen. Energi behövdes också till hjärnan så att man inte blev slö eller rent av somna under de långa meditationspassen. Kroppsrörelserna var därför ett sätt att bemästra användandet av denna energi så att man inte slösade med den. Det kunde nämligen gå veckor innan man kom i kontakt med föda. Det gällde också att lära sig att skapa energi så att man inte frös ihjäl under de långa och hårda vintrarna. Det hela handlar således att även ta kontroll över användandet av sin energi inte bara sinnet. Tanke och handling är ett. Kropp och sinne är en enhet. Ken och Zen är en enhet. Inom buddhismen kallas detta Xin Yi. Detta är en mycket svår träningsmetod så därför kan jag inte beskriva denna i en blogg. Jag skulle förmodligen inte kunna beskriva den rättvist ändå. Själv är man bara en förvirrad nybörjare.
Som ni ser har detta väldigt lite med att stoppa ett spjut mot halsen, krossa en tegelsten med pannan eller att slå diverse vackra volter. Detta må vara svårt i sig och spännande att bemästra men det har ingenting att göra med traditionell Buddhistisk träning.
Buddhismen är starkt knuten till Kung Fu. Det finns tre stora filosofier i Kina och Buddhismen är en av dessa, de andra två är taoism och konfucianism. Alla dessa tre har på ett eller annat sätt präglat tankarna hos de kineser som skapat de olika kung fu systemen. Kanske är det Buddhismen som i det här fallet är det allra intressantaste.
Redan långt innan Buddhismen kom till Kina runt år noll ägnade sig de indiska munkarna åt rörelsemönster som hade sina rötter i Hinduismens vajramukti. Vajramukti var olika kampträningsmönster som de högsta inom krigarkasten tränades i. En del av dessa rörelsemönster kallandes Natas var vapenlösa. Dessa tränades också av Buddhistiska munkar. Dessa träningsformer kom så småningom till Kina och de Buddhistiska templena där. Det var således inte Bodhidharma som införde denna träning till Kina och Shaolintemplet.
Varför höll då fredliga munkar på med kampträning?
Man kan läsa på många ställen att det var för att skydda sig mot farliga djur och banditer. Detta är säkerligen bra men det är inte anledningen. Träningen var att få qi att flöda i kroppen och att stärka denna så att man skulle kunna meditera under långa tider utan att ta skada. Träningen gick därför först ut på att stärka ryggen samt leda upp musklerna så att man kunde utföra en korrekt hållning under meditationen. Energi behövdes också till hjärnan så att man inte blev slö eller rent av somna under de långa meditationspassen. Kroppsrörelserna var därför ett sätt att bemästra användandet av denna energi så att man inte slösade med den. Det kunde nämligen gå veckor innan man kom i kontakt med föda. Det gällde också att lära sig att skapa energi så att man inte frös ihjäl under de långa och hårda vintrarna. Det hela handlar således att även ta kontroll över användandet av sin energi inte bara sinnet. Tanke och handling är ett. Kropp och sinne är en enhet. Ken och Zen är en enhet. Inom buddhismen kallas detta Xin Yi. Detta är en mycket svår träningsmetod så därför kan jag inte beskriva denna i en blogg. Jag skulle förmodligen inte kunna beskriva den rättvist ändå. Själv är man bara en förvirrad nybörjare.
Som ni ser har detta väldigt lite med att stoppa ett spjut mot halsen, krossa en tegelsten med pannan eller att slå diverse vackra volter. Detta må vara svårt i sig och spännande att bemästra men det har ingenting att göra med traditionell Buddhistisk träning.
Kommentarer
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg: