Kung Fu
Ett spännande fenomen som man som kung fu utövare upptäcker, är att hur trött och slö man än känner sig innan träningen,så efter ett tag är man pigg. Idag var en sådan dag. Satt hemma och arbetade framför datorn. Så tänkte jag även denna dag. Nej, nu går jag till kwoonen och tränar. Ställde mig framför dummyn och började repetera formen i slött tempo. Efter en 20 minuter så hade man automatiskt ökat tempot och en form av meditativ och fysisk känsla infunnit sig. Det är den man är ute efter som kung fu utövare. Nu vet man att man är levande och kan träna i flera timmar. Det enformiga matandet av en och samma sekvens tycks säkerligen tråkigt för en icke invigd i detta mysterium. Det är detta envetna repeterande som gör att man verkligen blir onaturligt bra. Det är inte många som ställer sig en 5 timmar en lördag förmiddag själv och tränar. Det krävs hårt arbete och en enorm vilja och självdiciplin. Det är denna självdiciplin som är karakteristiskt för kung fu.
Hur gör man då för att bygga upp denna diciplin?
Det är lätt. Det är bara att ställa sig med en teknik och göra den om och om igen tills kroppen inte orkar längre. Nästa gång man gör det så orkar kroppen lite fler gånger.
Vad vinner man med detta?
Man bygger självdiciplin som man har nytta av alltid i vardagslivet. Man kan skapa något och man kan även förverkliga det. Man lär sig att även om något verkar svårt så går det att fixa. Det krävs bara tid och fokus. Detta nötande ger också vad man kallar känsla. Det är inte något som många tror att man föds med. Detta får man ofta höra. Det är lätt för honom eftersom han har talang eller känsla för något.
Men vad är denna känsla?
Känsla är när man gjort något svårt till något lätt. En annan stor fördel med att ställa sig själv och träna är att man inte behöver ha brottom. Man behöver inte på något sätt anpassa sig efter någon tränare eller träningskompis. Inte heller behöver man bekymra sig om man gör fel eller att man i början är klumpig.
Kwoonen ligger på tredje våningen, folket nere på gatan går förbi på väg till Willys stormarknad för att köpa mat. De kämpar med sina tunga välfyllda matkassar. De går fort så de verkar en aning stressade. Så är vårt samhälle idag. Stressigt! Själv står jag här i lugn och ro och upprepar samma moment om och om igen. Inga tankar på stress. Därför i och med att jag står och tränar och mitt mål är att bli bra på Wing Tsun så känner mitt sinne sig lugnt. Jag är på rätt spår, mina mål i livet är på väg att besannas. Jag kommer inte att bli en mästare idag, inte heller i morgon, men någon gång i framtiden. Detta vet jag för att jag tränar.
För varje repetetion så avslöjas nya detaljer som jag ännu inte tänkt på. Det är detta man inom kung fu menar med hemligheter. Man måste själv träna för att hitta dem. Alla som tränar på detta sätt kommer att finna dem. Så på så sätt är det öppna hemligheter som bara finns där att hämta. Så ringer det plötsligt i min telefon och väcker mig ur min träningsdvala. Det är Björn från Klippan som är på väg till kwoone för sin privatlektion i Tai Chi. Efter telefonsamtalet är fokusen lite på svaj. Aaj! Dummyn är mycket bra på det sättet att om du slår fel eller inte är fokuserad gör det ont. Jag hinner nog med en 15 minuter till innan han dyker upp.
Vilken tur att jag fortsatte. I första sektionen dummy fann jag att foten driver Bong Sao. Visserligen en detalj, men en viktig sådan. Ännu en hemlighet som inte längre döljer sig för mig. Detaljerna ändras hela tiden. Hjärnan spelar. Handlederna värker När man hittar en ny detalj måste man köra sakta igen tills att man införlivat den i den gemensamma övningen.
Men om man tränar fel?
Det gör ingenting. Rätt är det när man lagt alla pusselbitarna på plats. Dessa faller på plats allt eftersom man repeterar och tränar. Mer input bättre teknik. Input behöver man ibland från sin tränar. Nu är det dags att vara Sifu. Björn vill bli bra på Tai Chi. Jag är kaffesugen.
Hur gör man då för att bygga upp denna diciplin?
Det är lätt. Det är bara att ställa sig med en teknik och göra den om och om igen tills kroppen inte orkar längre. Nästa gång man gör det så orkar kroppen lite fler gånger.
Vad vinner man med detta?
Man bygger självdiciplin som man har nytta av alltid i vardagslivet. Man kan skapa något och man kan även förverkliga det. Man lär sig att även om något verkar svårt så går det att fixa. Det krävs bara tid och fokus. Detta nötande ger också vad man kallar känsla. Det är inte något som många tror att man föds med. Detta får man ofta höra. Det är lätt för honom eftersom han har talang eller känsla för något.
Men vad är denna känsla?
Känsla är när man gjort något svårt till något lätt. En annan stor fördel med att ställa sig själv och träna är att man inte behöver ha brottom. Man behöver inte på något sätt anpassa sig efter någon tränare eller träningskompis. Inte heller behöver man bekymra sig om man gör fel eller att man i början är klumpig.
Kwoonen ligger på tredje våningen, folket nere på gatan går förbi på väg till Willys stormarknad för att köpa mat. De kämpar med sina tunga välfyllda matkassar. De går fort så de verkar en aning stressade. Så är vårt samhälle idag. Stressigt! Själv står jag här i lugn och ro och upprepar samma moment om och om igen. Inga tankar på stress. Därför i och med att jag står och tränar och mitt mål är att bli bra på Wing Tsun så känner mitt sinne sig lugnt. Jag är på rätt spår, mina mål i livet är på väg att besannas. Jag kommer inte att bli en mästare idag, inte heller i morgon, men någon gång i framtiden. Detta vet jag för att jag tränar.
För varje repetetion så avslöjas nya detaljer som jag ännu inte tänkt på. Det är detta man inom kung fu menar med hemligheter. Man måste själv träna för att hitta dem. Alla som tränar på detta sätt kommer att finna dem. Så på så sätt är det öppna hemligheter som bara finns där att hämta. Så ringer det plötsligt i min telefon och väcker mig ur min träningsdvala. Det är Björn från Klippan som är på väg till kwoone för sin privatlektion i Tai Chi. Efter telefonsamtalet är fokusen lite på svaj. Aaj! Dummyn är mycket bra på det sättet att om du slår fel eller inte är fokuserad gör det ont. Jag hinner nog med en 15 minuter till innan han dyker upp.
Vilken tur att jag fortsatte. I första sektionen dummy fann jag att foten driver Bong Sao. Visserligen en detalj, men en viktig sådan. Ännu en hemlighet som inte längre döljer sig för mig. Detaljerna ändras hela tiden. Hjärnan spelar. Handlederna värker När man hittar en ny detalj måste man köra sakta igen tills att man införlivat den i den gemensamma övningen.
Men om man tränar fel?
Det gör ingenting. Rätt är det när man lagt alla pusselbitarna på plats. Dessa faller på plats allt eftersom man repeterar och tränar. Mer input bättre teknik. Input behöver man ibland från sin tränar. Nu är det dags att vara Sifu. Björn vill bli bra på Tai Chi. Jag är kaffesugen.
Kommentarer
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg: